Åhhh!

Hittade min blogg och inser att tiden bara sprungit iväg!
Allt börjar bli mer normalt nu, sedan olyckan med Mats.
Men, som förut är det inte...men kommer kanske bli.
Nångång.
Nån dag.

Jag vill helst inte prata så mycket om det, då det inte har handlat om något annat sedan han föll.

     Det var en helt vanlig lördag, den 28 januari, och det hade kommit massor med snö.
Mats hade skottat tre tak här på gården, och hade bara ett kvar...storgaraget.
Eller rättare sagt på taket ovanför lägenheten vi har där. Det är 7 meter högt, och han hade ingen säkerhetssele eller något sånt på sig. Som vanligt.

     Han tycker att jag är en pessimist som ser risker lite överallt, och som vill ta det säkra före det osäkra, både när det gäller att ge sig ut på isar, låta barnen gå själva över vägen, vara nära poolen, och i närheten av alla stora maskiner som barnen kan hamna under och så....
Så var det även den här dagen, och jag bad honom vänta tills jag kom hem från affären. Det skulle kännas mycket säkrare om jag fick lyfta upp honom med traktorskopan, tyckte jag...
    Själv anser jag att jag bara är realist! Jag vet ju vad som kan hända och när risken för allvarliga skador och olyckor är överhängande. Eftersom det är så högt på det här garaget, så tyckte jag att det vore dumt av honom att klättra upp dit själv...
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände barnen någonting, bara för att man inte varit nog försiktig. Men att han själv klättrar 7 meter upp och faller ner...det kan jag inte göra så mycket åt...annat än att bli förbannad! (ja, så här efteråt, när man oroat sig o mått jättedåligt i en månads tid...då känns det så. *morr*)
    Jag kanske låter oförstående, men det är jag inte. Han hade änglavakt och jag är så glad att det gick så bra, men likt förbaskat är jag arg på honom för att han ställde till det i onödan!
   Jag antar att det är väl någon sorts reaktion som kommer efter en sån här grej.
Jag hoppas han lärt sig nånting av det, och att han tänker åtminstone på barnen innan han hittar på nåt sånt igen....
De vill ju inte va utan sin pappa...

   Han bröt ryggen, hade frakturer på flera revben, på bröstbenet och på fyra utskott i nacken. Så det var allvarligt, och till en början visste vi inte hur det skulle gå.
Risken att ryggmärgsvätskan skulle sippra ut var stor, och hade ju kunnat förändra hela livet för oss alla på en sekund. han hade ju kunnat blivit tvungen sitta resten av sitt liv i en rullstol. Hemska tanke!
Men man hade nog fixat det åxå på nåt vis. Allt går ju, och det som inte går, det går ändå!

   Han är ju, som alla vet, både envis och seg, så han har repat sig bra efter de två operationerna. Många har sett chockade ut när de kommit och hälsat på med blommor och annat. Där sitter Mats som om inget har hänt...men han har gått på riktigt starka mediciner hela tiden, och har inte haft så ont.
För en och en halv vecka sedan slutade han med morfinet, och plötsligt var jag gift med en grizzlybjörn ;)... Nu förstår jag hur det är att leva med en missbrukare.
Irriterad, lynnig, och rastlös har han varit emellanåt. Men fördet mesta är han som vanligt...
Själv är man tillräckligt slut på och trött efter den gågna månaden, att man inte orkar med så mycket mer.

    Helst av allt skulle jag bara vilja komma hemifrån ett tag. Men självklart ta barnen med mig.... men det går ju inte heller, när man måste göra alla lyft som inte han kan göra några månader framöver. Jag får väl se det som träning när jag bär vattenhinkar, vedkorgar, skottar och allt annat som han hjälpt till med förut.


    Det är iallafall en underbar årstid det här! Solen har lyst i flera dagar nu och flera decci snö har smält bort. Jag hoppas vi får en ganska tidig vår, så sommaren blir lång. För vintern har verkligen känts lång.

Näpp, dags att fortsätta jobba, men först lite lunch till barnen. De har ju sportlov denna vecka! <3

Foton: Emmili Öberg